I was only looking for a shortcut home, but it's complicated.
Men just nu vet jag vad jag blir glad av och vad jag skrattar åt. Det kommer bara bli bättre, jag måste hitta mig själv. Jag är på god väg. Tack och lov.
Nu ska jag sova! Imorgon ska jag ut till älskade, underbara, fina, vackra, snygga och bästa Mackis! På söndag också faktiskt. Då är jag som lyckligast, men Mackis. Bästa Mackis.
God natt.
Some questions are dangerous, the truth is not an option.
Men men, jag får ju tänka på vad som kommer efter. Förhoppningsvis ett helt knä som håller för både handboll och ridning. Men när? När kan jag rida igen? Jag har bestämt mig för att inte spela handboll fullt ut för än efter nyår i alla fall. Rehabtiden är ju allt ifrån 6 månader upp till ett år efter operation. Så vi får väl se :)
Let's compare scars, I'll tell you whose is worse.
Synd är ju att det inte blir nån mer tävling den här säsongen eftersom jag ska opereras på Måndag. Nån tävling till hösten, KANSKE för hoppningsvis. Men allt beror ju på knät.
Lördagskvällen bjöd på inflyttningsfest hos Eric med alla härliga underbara människor som jag har turen att känna. Jävligt rolig kväll som slutade på statt, med ett knäckt knä och haltande Frida. Men jag är glad ändå! Hade väldans kul faktiskt! Det påminde sig på Söndagen sen när man skulle jobba... Inte okej!
Avslutar med en fet bild på finaste Mackis och mig i lördags :) Till och med pappa tyckte att han var en fin och ståtlig häst. Då har man verkligen lyckats som häst om man har fått pappa att säga så!
'Cause we're survivors, we're making it work.
Men är alla redo att satsa? Vill alla lägga ner tiden? Ska vi pallra oss upp till hallen 3 dagar i veckan och köra skiten ur oss? KLART SOM FAN VI SKA! Dom vill satsa på oss! Vi har två underbara tränare som ser potential i oss, då måste vi ju ta vara på det! De är villiga att satsa om vi vill. Det är ju egentligen inget att tveka om. Även fast det kommer bli tufft som fan. Åka 22 mil och förlora med 15 bollar är ju inte kul alls, men det kommer bli så, med allra största sannolikhet. Vi får i alla fall erfarenhet och vi får spela ett annat tempo, sånt som vi inte alls är vana vid. Det kanske inte alls är kul då, men det är efter en säsong vi kommer märka skillnad, det är jag säker på. Vi måste vilja. Vilja träna som fan, vilja lyssna på tränarnas invändningar och idéer. Lyssna på varandra, stötta varandra och lita på varandra. Bli ett lag, ett jävla härligt team. Det är vi redan, men vi kan bli ännu bättre.
Brudar, vi är så jävla bra! Det bästa är att vi bara kan bli bättre! ;) Kärlek till er.
Genom hålet i mitt hjärta, kommer räddningen till slut
För det är när man ska sova som den värsta tiden på dagen är, då man bara ligger och tänker. Man ligger och tittar, ut i det svarta bara. Tänker. På allt. På inget. Mest på inget. Jag är expert på att inte tänka på nåt. Men sen när jag väl tänker på nåt, då är det fan inga små tankar. Hemska tankar, bra tankar, sorgliga tankar, dystra tankar. Alla tankar som tänkas kan. Sen somnar jag. Efter det vaknar jag och tänker att en ny dag skulle kunna starta ett nytt liv, men icke.
Jag vill vara glad helt enkelt! Allt är så mycket lättare då. Men förhoppningsvis blir jag lite gladare snart, vet inte varför. Men jag hoppas och tror att det kommer en liten vändning snart.
Eller kan det vara så att jag helt enkelt inte orkar ta tag i själv att bli gladare? Det kanske är upp till mig själv att bli en gladare person? Jag vet inte, jag orkar inte ta reda på det heller.
och du, du är alltid suverän.
Inget i hela världen går upp emot att få leva med hästarna. Dom är mitt liv. Ett liv utan dem skulle jag inte klara, jag skulle inte vara lycklig.
I'm learning to fly, but I ain't got wings. Coming down is the hardest thing.
Men vi var nog för olika, mycket olika viljor som ville igenom. Han är en toppenkille, och den som fångar honom kan skatta sig lycklig! Nästan 2 år var vi tillsammans, och det var både bland det bästa och det sämsta som hänt mig då. För inget hade fått mig att må så bra, och inget hade fått mig att må så dåligt, då. Det slutade ju självklart att jag blev sårad och trodde att jag aldrig skulle komma upp till ytan igen. Det var fruktansvärt. Som sagt så är allt svårt att berätta, eftersom jag bara har lite minnen kvar. Men så var det i alla fall, min första kärlek. :)
I feel like shit, but at least I feel something.
Hästar och handboll började jag med ungefär samtidigt, runt 8-9 års åldern närmare bestämt. Det är fortfarande en stor del i mitt liv. Hästarna behöver jag, allra mest nu. Har slitit av korsbandet i knät, så handboll blir det inte för mig på typ ett år eller nåt. Operation om hägst 3 månader blir det, känns bra faktiskt. Eller ja, inte bra att vänta så länge eftersom det ju faktiskt var 4 dagar innan julafton som jag skadade mig... Så nu försöker jag tillbringa så mycket tid som det går hos Macken (pållisen alltså). Komma ut i skogen och bara lyssna på hovarna mot marken och fågelkvittren. Lovely!
Vad ska man skriva mer? Bor i en liten håla i Värmland, Kristinehamn närmare bestämt. Det finns en fin skärgård som är helt underbar på sommaren! Det finns ett liiitet liiitet centrum med lite pizzerior här och där och lite fik sisådär.
Hur är jag som person då? Ingen aning faktiskt. Det vet ju personerna runt om mig mycket bättre. Jag hoppas jag är en bra person iaf. Jag har allt som oftast nära till skratt, men har nog själv ganska kass humor... Så kass så den blir bra helt enkelt!
Sen har jag väldigt lätt för att tycka om människor, och lika lätt att ogilla människor. Tror att jag visar ganska tydligt vilka som ligger på + och vilka som litter på - faktiskt. Bra tycker vissa, dåligt tycker andra. Men det är skillnad på att tycka om, och älska. och gilla mer. Men det kommer vi till en annan gång :) Nu kan jag inte komma på nåt mer intressant att berätta faktiskt.
Nu ska jag skjutsa iväg mamma och pappa på fest!
Så ser jag ut, för övrigt. I en liten del av handbollsutstyrseln :)
I'm still too tired to care, and I got to go.
Dag 1 – Presentera mig själv.
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek?
Dag 6 – Om det här vore min sista dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Favoritsaker.
Dag 9 – Min tro eller livsfilosofi.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Mina förebilder.
Dag 21 – Mina dåliga sidor.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – Det här är jag bra på.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor.
Dag 30 – Ett sista ögonblick.
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville, men nu skulle jag inte välja dom orden
I förrgår skickade jag i alla fall efter lite sminksaker, då blir jag också glad :) En smokey-eye palette, en ny borste till mineralfoudationen eftersom jag råkade tappa bort den förra, och sen beställde jag en lilametallic eyeliner. En jävligt snygg sådan också!
Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.
Fredagen ägnades åt teambuilding. Massa samarbetsövningar i lag, knep och knåp och problemlösningar tillsammans. Eftersom vi var ledare från både Norge och Sverige blev det lite missföstånd hit och dit, pga språket, men det gick galant ändå. :) Kvällen blev det middag och senare även en Norsk ståuppkomiker. Åh, jag skrattade så tårarna sprutade!
Lördagen gick vi upp kl 07.00 typ... Inte min grej alls! Men hotellfrukosten fick mig på andra tankar än att sova. Heeela dagen ägnades åt arbeten, föreläsningar, mer arbeten och grupparbeten. Från kl 08.00-19.30... Föreläsaren var en tant från norge som hette Karin Fevag Larsen tror jag? Hon pratade bl.a om att man ska tro på sig själv och bli motiverad. Man kan räkna ut med baken att man var rätt så fint sleten sen. Huvudet var som en geleglump kändes det som.
Söndagen gick vi också upp äckeltidigt. Än en gång läskade frukosten mitt stora sinne för mat... Föreläsare idag var Jim Thuresson, svensk förbundskapten i basket. Han pratade om positivt ledarskap, och fan vad det var intressant! Alla tillstånd smittar, det var det som stod i stor text bakom honom när han började. In kom en låång gubbe som bara log och log och log, hela tiden! Jag kom på mig själv att sitta och le också... Bara där märker man ju att vilket tillstånd man än har, så smittar det vare sig man vill eller inte.
Som avslutning på helgen skulle vi hålla tal i våra grupper... Jag har ju inte gått i skola på 2 år för tusan! Jag har glömt hur man gör sånt... Men sagt och gjort så fick jag göra det ändå, och det gick över förväntan. Man tänkte ju även på hur man betedde sig när man stod där längst fram och pratade. Var positiv! Le! Tro på dig själv! Jajemen! Akkurat. Precis.
Imorgon bitti ska jag till knäspecialisten och förhoppningsvis kommer domen. Hoppas på operation!
Nu ska här sovas serru. Natti!
Det finns små trick som får folk att ge mer än du är värd
Under morgondagen åker jag till Sunne på ung ledarutbildning och är där tills på Söndag. Jag ser fram emot hotellmaten! Mmm...
Slänger in en bild på älskade Mackis också!