Ibland saknar jag känslan av att må sådär jävla bra, som när allt är utan bekymmer och allt går som man vill. Man är nöjd med livet som det är liksom. Jag har glömt bort den känslan, hur det känns, hur man mår, hur man tänker och vad man gör. Nu är jag glad och nöjd ena stunden, sen en timme efter kan allt kännas sådär himla hopplöst, ungefär så hopplöst så man inte kan sätta ord på det riktigt. Glad och nöjd, eh? Vad är det? Vet inte, men jag tror att det är så man är när man mår bra helt enkelt, när livet är på topp och man tar sig igenom dagarna med ett leende på läpparna och man slipper somna med ångest.

För det är när man ska sova som den värsta tiden på dagen är, då man bara ligger och tänker. Man ligger och tittar, ut i det svarta bara. Tänker. På allt. På inget. Mest på inget. Jag är expert på att inte tänka på nåt. Men sen när jag väl tänker på nåt, då är det fan inga små tankar. Hemska tankar, bra tankar, sorgliga tankar, dystra tankar. Alla tankar som tänkas kan. Sen somnar jag. Efter det vaknar jag och tänker att en ny dag skulle kunna starta ett nytt liv, men icke.

Jag vill vara glad helt enkelt! Allt är så mycket lättare då. Men förhoppningsvis blir jag lite gladare snart, vet inte varför. Men jag hoppas och tror att det kommer en liten vändning snart.

Eller kan det vara så att jag helt enkelt inte orkar ta tag i själv att bli gladare? Det kanske är upp till mig själv att bli en gladare person? Jag vet inte, jag orkar inte ta reda på det heller.

Ibland saknar jag känslan av att må sådär jävla bra, som när allt är utan bekymmer och allt går som man vill. Man är nöjd med livet som det är liksom. Jag har glömt bort den känslan, hur det känns, hur man mår, hur man tänker och vad man gör. Nu är jag glad och nöjd ena stunden, sen en timme efter kan allt kännas sådär himla hopplöst, ungefär så hopplöst så man inte kan sätta ord på det riktigt. Glad och nöjd, eh? Vad är det? Vet inte, men jag tror att det är så man är när man mår bra helt enkelt, när livet är på topp och man tar sig igenom dagarna med ett leende på läpparna och man slipper somna med ångest.

För det är när man ska sova som den värsta tiden på dagen är, då man bara ligger och tänker. Man ligger och tittar, ut i det svarta bara. Tänker. På allt. På inget. Mest på inget. Jag är expert på att inte tänka på nåt. Men sen när jag väl tänker på nåt, då är det fan inga små tankar. Hemska tankar, bra tankar, sorgliga tankar, dystra tankar. Alla tankar som tänkas kan. Sen somnar jag. Efter det vaknar jag och tänker att en ny dag skulle kunna starta ett nytt liv, men icke.

Jag vill vara glad helt enkelt! Allt är så mycket lättare då. Men förhoppningsvis blir jag lite gladare snart, vet inte varför. Men jag hoppas och tror att det kommer en liten vändning snart.

Eller kan det vara så att jag helt enkelt inte orkar ta tag i själv att bli gladare? Det kanske är upp till mig själv att bli en gladare person? Jag vet inte, jag orkar inte ta reda på det heller.